Lollo

Känslan av att vara helt utmattad när man går och lägger sig och hur det värker i varenda muskel, sover igenom hela natten- så otroligt skönt. Känslan av att sitta på hästryggen och känna att det är där jag hör hemma- obeskrivlig känsla. Det är otroligt vad dessa djuren får en att känna. Och vad träningen får en att vilja fortsätta träna. Hästsporten är så mycket mer än en sport.

När jag har räknat ut en statistikuppgift som tar tre sidor i mitt häfte och den är rätt- den känslan kan definieras som underbar!! Roligt vad ett litet tal kan göra med en. Det kan ge en ett lyckorus men det kan också ge en, en förbanelse när det inte blir rätt. När det inte blir rätt efter ett flertal försök är mitt svar; fel i facit. Detta är det svåra med att plugga någon sorts matte på distans, man kan/får inte fråga läraren om hjälp, så därför anser jag att mitt svar är korrekt. Ska försöka ragga upp någon som har läst statistik i Januari som kan sitta med mig dag som natt och traggla in allt! Finns det någon där ute? Hoho?

 

 

När det kommer till mitt tålamod så måste jag säga att det i vissa avseendet riktigt suger. Inte när det kommer till träning och liknande där man bygger upp mål och kämpar sig dit. Tålamodet på den vägen är bra. Men när det gäller att man väntar på ett mail, sms etc. som har stor betydelse för ens framtid då vill jag ha svar NUU. Nunununu. Inte gå och vänta. För jag blir rent ut sagt galen. Eller galen är bara förnamnet. 

 

Hittade detta underbara recept i en skvallertidning, var bara tvungen att dela med mig.

Återkommer med smak och resultat.

 

För någon vecka sedan åt vi på en restaurang med buffé. Som jag har påkallat innan så ÄR buffé så Jag! Och just den restaurangen vi åt på har kinabuffé som inte är min direkta favoritsmak men eftersom dem verkar ha förstått det så har dem massa annat, så jag kunde också äta mig mätt. 

Första portionen bestod av detta, inget som liknar kinamat i mina ögon- men ack så gott!: 

 

Sedan rullade vi hem..

 

 

 

 

Ibland tänker jag hur schizofren min blogg är. Ena stunden är det deppigt, andra stunden är det en glad melodi blandad med humor och ibland är det pessimistisk, upprörd och arg. Men det handlar inte om schizofreni, det handlar om livet. Livet går upp och ned och ibland är känslan inte på topp och ibland är den det. Jag är arg/glad/ledsen, jag är mänsklig. Visst hade jag kanske önskat att jag kunde sväva på rosa moln hela året men om man bara känner lycka och ingen olycka, känner man verkligen riktig lycka då? Jag tror inte det. Precis som med kärlek. För att känna riktig kärlek måste man nog ha känt olycklig kärlek. Det är alltid lättar och härligare med lycka, och ja, det är bara du själv som kan bestämma hur du ska känna dig. Men yttre faktorer påverkar, sådana du inte kan styra över och som får en att känna allt annat än lycka.

Ligger långt efter med bilderna från London så här kommer ett litet regn.

 

 

Det dåliga beskedet efter det andra avlöser varandra titt som tätt och jag är trött. Trött är bara förnamnet. Jag försöker vända och vrida på allt men det går emot ändå. Jag vill att det ska vända, när kommer det att vända? Det måste vända, och det är snart.

 

 

Då har man besökt London! Det var en klass för sig och det finns mycket att skriva om denna stad och det vi hann uppleva på fem dagar, kort men minst sagt intensivt! Jag tänkte börja lite kort, smått och gott med frukostbuffén som får tala i bilder.

 

Antingen har metrologerna i Sverige tappat fotfästet helt eller så krävs det ingen utbildning att kunna läsa av väderlekskartor eller så har vädret blivit helt opålitligt. Och detta har faktiskt konsekvenser. Nej, jag snackar inte om att isarna smälter, att landytan kommer att försvinna etc. Utan jag snackar om att det är inte så j*kla lätt att "klä sig efter väder" när vädret går från blåst, kyla och regn till skinande sol och inte en enda vindpust. Imorse var jag helt rätt klädd men ju längre dagen gick desto mer fel blev det med mina svarta byxor, långa kappa, halsduk, tröja på tröja och strumpor. Svett är ordet! 

När vi ändå är inne i temat bilar och grymma bilförare så kan jag ju visa ett exempel på en INTE så excellent bilförare.. 

 

 

 

 

 

 

 

Några saker jag vill dissa:

 

Personer som går över övergångsställen och börjar sakta in sin fart redan på den första sidan av övergångsstället för dem är osäkra på om bilen på andra sidan kommer att stanna. VAD tror ni att man har mittgrejen till?! DÄR ska man stanna och INTE på min sida, där jag så snällt redan har stannat fast jag egentligen inte vill och inte har tid. Nej, då drabbas jag ytterliggare och får vänta ännu längre för att personen inte kan stanna i mitten..Stor diss på det.

 

En annan sak jag stör mig ofantligt mycket på det är att det inte finns några hårda tomater i affärerna! Ser det ut som jag vill äta mjuka tomater som bara gojsar ihop sig?! Svar nej! Jag vill äta hårda tomater med salt.

 

När man står på kvällen i badrummet och ska ta av sig sminket och upptäcker till sin förfäran att man har glömt att köpa dem där jäkla bomullspaddsen (som man för övrigt bunkrar upp ett fett lager av men som tar slut i ett naffs) och man får torka av sminket med papper. Pappret smular sönder och man har papperssmulor i hela facet. 

 

För att inte låta för pessimistisk får jag väl hylla något också:

 

En sommarkväll i juli var jag på drinkkväll. Vi drank drickar i alla dess fomer och ur alla dess formers glas.

 

 

Bilden talar för sig själv. Måste säga att jag är en grym bilförare! Excellent parkerat skulle jag vilja påstå! Sen att jag inte hade en aning om att det var någonting bakom är en heelt annan sak...

 

 

 

 

Ena stunden tänker man att det aldrig kommer att bli bra och jag vill bara skrika och gråta. Lägga mig ner och bara gråta tills tårarna inte rinner mer. Och detta är okej. Jag är ledsen och jag får lov att vara ledsen. Jag vill visa mig stark, jag visar inte att jag gråter. Men jag gråter både utvärtes och insides. Jag vet, innerst inne, att det kommer bli bra. Det var inte bra igår, det kommer inte vara bra imorgon med i sinomtid så komer det att bli bra. Och som veterinären sa "Himmeln är inget dåligt ställe att vara på". Och precis så är det. Någon gång kommer det att bli bra men tills dess är det okej att känns sorg och vara ledsen. Man måste ge sig själv tid. Mycket tid.