När man ser det ur en annan synvinkel
Detta inlägg tillägnar jag en av mina bästa kompisar som just nu går igenom det vi alla fruktar när vi har tillåtit oss själva att älska en annan människa av hela våra hjärtan och själ. Att bli totalt krossad.
Någon gång kommer det att hända. Vi vill försöka glömma det men inom oss vet vi att någon gång mer det att hända. Det kommer att ta slut och någon kommer att få ett krossat hjärta. Hur mycket vi än undviker tanken så finns den alltid där i vårt bakhuvud och vi försöker skjuta undan den så gott det går. Men en dag så blir vår mardröm, som vi aldrig ville skulle hända, till verklighet. Då tårarna bara rinner och vi tror aldrig dem ska sluta rinna, och hjärtat det gör så ont så ont och det känns som om det aldrig kommer att bli bra igen.
Men när vi på senare tid har försökt repa oss och tittar tillbaka på det som förut var det ?lyckliga? förhållandet, då inser man alla fel och brister där var. Det kanske inte var så himla bra som man själv intalade sig själv. För nu, nu ser man det utifrån ur en helt annan synvinkel. Några av oss tänker säkert när vi tänker tillbaka på hur ens förhållande egentligen var: ?Hur kunde jag någonsin stå ut med de brister de fanns?? Men just när man är inne i det så ser man inte de. Det är bara dem utifrån som kan se de fel som finns och det är inte förrän vi själva är ute ur det som vi kan inse det. Det som vi trodde var ens drömförhållande var kanske inte lika bra som vi trott för vi ser det med andra ögon nu. Med ögon utifrån sätt.
