Lollo

Då har man besökt London! Det var en klass för sig och det finns mycket att skriva om denna stad och det vi hann uppleva på fem dagar, kort men minst sagt intensivt! Jag tänkte börja lite kort, smått och gott med frukostbuffén som får tala i bilder.

 

Antingen har metrologerna i Sverige tappat fotfästet helt eller så krävs det ingen utbildning att kunna läsa av väderlekskartor eller så har vädret blivit helt opålitligt. Och detta har faktiskt konsekvenser. Nej, jag snackar inte om att isarna smälter, att landytan kommer att försvinna etc. Utan jag snackar om att det är inte så j*kla lätt att "klä sig efter väder" när vädret går från blåst, kyla och regn till skinande sol och inte en enda vindpust. Imorse var jag helt rätt klädd men ju längre dagen gick desto mer fel blev det med mina svarta byxor, långa kappa, halsduk, tröja på tröja och strumpor. Svett är ordet! 

När vi ändå är inne i temat bilar och grymma bilförare så kan jag ju visa ett exempel på en INTE så excellent bilförare.. 

 

 

 

 

 

 

 

Några saker jag vill dissa:

 

Personer som går över övergångsställen och börjar sakta in sin fart redan på den första sidan av övergångsstället för dem är osäkra på om bilen på andra sidan kommer att stanna. VAD tror ni att man har mittgrejen till?! DÄR ska man stanna och INTE på min sida, där jag så snällt redan har stannat fast jag egentligen inte vill och inte har tid. Nej, då drabbas jag ytterliggare och får vänta ännu längre för att personen inte kan stanna i mitten..Stor diss på det.

 

En annan sak jag stör mig ofantligt mycket på det är att det inte finns några hårda tomater i affärerna! Ser det ut som jag vill äta mjuka tomater som bara gojsar ihop sig?! Svar nej! Jag vill äta hårda tomater med salt.

 

När man står på kvällen i badrummet och ska ta av sig sminket och upptäcker till sin förfäran att man har glömt att köpa dem där jäkla bomullspaddsen (som man för övrigt bunkrar upp ett fett lager av men som tar slut i ett naffs) och man får torka av sminket med papper. Pappret smular sönder och man har papperssmulor i hela facet. 

 

För att inte låta för pessimistisk får jag väl hylla något också:

 

En sommarkväll i juli var jag på drinkkväll. Vi drank drickar i alla dess fomer och ur alla dess formers glas.

 

 

Bilden talar för sig själv. Måste säga att jag är en grym bilförare! Excellent parkerat skulle jag vilja påstå! Sen att jag inte hade en aning om att det var någonting bakom är en heelt annan sak...

 

 

 

 

Ena stunden tänker man att det aldrig kommer att bli bra och jag vill bara skrika och gråta. Lägga mig ner och bara gråta tills tårarna inte rinner mer. Och detta är okej. Jag är ledsen och jag får lov att vara ledsen. Jag vill visa mig stark, jag visar inte att jag gråter. Men jag gråter både utvärtes och insides. Jag vet, innerst inne, att det kommer bli bra. Det var inte bra igår, det kommer inte vara bra imorgon med i sinomtid så komer det att bli bra. Och som veterinären sa "Himmeln är inget dåligt ställe att vara på". Och precis så är det. Någon gång kommer det att bli bra men tills dess är det okej att känns sorg och vara ledsen. Man måste ge sig själv tid. Mycket tid.