Lollo

Jag kan verkligen rekomendera Lets go i Malmö! Det var så sjukt roligt igår. Och vi mitt lag blev tvåa! Hihi hur det gick till är en hemlighet.. Skulle vara roligt och vara ett gäng med kompisar och göra 3-kampen. Funderar på att dra ihop ett gäng om några helger. Riktigt skojj var det!

Ikväll är det Lets go med jobbet och jag hade ingen aning om vad det var. Jag trodde det var något med att bara äta. Men nej nej det är tydligen fem kamp! Snälla, låt mig komma i laget som vinner! Hatar att förlora. I vilket fall så hade jag tillslut bestämt mig vad jag ska ha på mig i huvudet, jag hade målat upp en bild av hur jag skulle se ut och var ändå rätt nöjd med bilden på mig själv. Tror ni jag hittade det jag skulle ha på mig? Icke. Fick ta något annat. Men kaaanske ligger tunikan i bilen. Man vet aldrig vad som finns där. Eftersom jag jobbar kväll kommer jag inte hinna hem efter jobbet så jag får alltså ha med en truck fylld med smink saker och hår saker. Den stora frågan är: Rakt eller lockigt? Lockigt eller rakt? rak eller lockigt? Gaah. Kan inte bestämma mig. Gaah, vilka i-landsproblem.

Nu ska jag börja spara på riktigt. Jag är verkligen en spara människa och har alltid varit. Jag får mer rus i kroppen av att kunna lägga undan pengar på banken än att se dem flyga iväg genom bankomatkortet för tex en tröja. Men vart ska ja då börja? Jag har en del stora utgifter som jag inte kommer undan och som jag absolut inte vill dra ner på. Dem tre stora utgifterna är hästarna, bilen och telefonen. Sen köper jag i stort sett aldrig kläder. Så var är boven i min ekonomi? Var ska jag börja?

Det jag kan dra in på är alla små köp, ni vet dem där köpen som är så farliga för det är så dam easy att dra sitt VISA kort genom den där kortterminalen. Och vips har man handlat! Visst jag kan unna mig saker då och då men det är inte det. Jag har kommit fram till att jag måste ändra mitt matbeteende. Inte så att kan drar ner på maten, den är för mycket kärlek till mat, men att jag lägger upp en plan för veckan vad jag ska äta och hur jag ska handla. Från och med nu blir det matlåda varje dag på jobbet. Det kan man tjäna massor på!

Jag har börjat veckan bra. Igår åt jag utan att spendera en krona. Idag tog jag med matlåda och nu står lasagnen i ugnen = mat ikväll och matlåda två dagar framåt. Jihu. Nu ska vi se hur länge jag håller detta. En sida av mig själv säger typ max fyra dagar sen blir det BK igen eller så står jag faktiskt fast vid detta och kör på det. Vi får väl se.
Lasagne dax nu!

Jag bara älskar att längta efter saker. När man har en tuff och lång vecka framför sig finns det inget bättre än att verkligen räkna ner varje dag som går och veta att man kommer närmare och närmare det man längtar efter. I 47 dagar, eller snarare ett år, har jag räknat ner tills dagen då jag och Flisa ska starta i en hopptävling igen. Kan knappt förstå att det har verkligen gått mer än ett år sedan vi tävlade. I helgen var det exakt ett år sedan. Sjukt! Men om 12 dagar så är det dags igen. Wihuu. Åh, vad jag längtar. Det spritter i hela kroppen på mig. Snart är det dags. Och då kommer vi att vara fokuserade. Fokuserade till max.

Jag brukar ha små längtningar varje vecka. Jag rekommenderar det verkligen. Det får dagen att inte bli så lång när det känns som att minuterna kryper fram och aldrig verkar vilja bli till timmar som verkligen inte vill bli till nästa dag. Helt enkelt jag älskar att längta. Fast det sometimes kan göra mig crazy.

Jag är ett kontroll freak. Eller freak kanske är fel uttryck. Men jag tycker om att ha kontroll och koll på saker och ting. Eller mer eller mindre allt jag gör. Jag blir till och med lugn när jag har kontroll. När jag vet exakt hur varje för timme för dagen ser ut. Då kan jag känna att lugnet sjunker in och jag kan koncentrera mig på det jag ska göra. Vissa tycker jag är världens tråkigaste för att jag ska ha 110 % koll alltid. Men det är så jag är. Att leva med ovisshet är något av det värsta som jag vet. Att inte veta vad som kommer bakom nästa kurva kan göra mig galen. Jag vill vara förbredd. Vara förbredd innan jag svänger och vägen byter håll.

HAHAHAHA läste igenom mina inlägg och hittade denna raden:



Älskar att bli så där hysteriskt inopererad och vilja träna dag och natt.



HAHA det ska självklart vara INSPERERAD.

Nu har jag suttit i minst en kvart och skrivit första meningen på detta inlägget och sedan raderat det. Jag har skrivit olika meningar varenda gång och suddat ut dem för ingen av dem har känts helt rätt. Men måste det kännas helt rätt för att skriva en liten mening. Eller är det okej att det blir halvdant och helt ointressant? Vem är det jag skriver för? Är det för mig själv, mina läsare eller varför skriver jag ens en gång på bloggen?

Min första tanke var att det är helt klart för mig själv. Men samtidigt så är det ingen dagbok. Jag skriver inte allt vad jag tänker och gör. Dels för det skulle bli väldigt ointressant att efter tre dagar i rad veta att jag äter en chokladpudding för sex personer med tre bananer varje dag eller för att det skulle bli alldeles för privat med alla mina innersta tankar och känslor. Det är en offentlig sida där vem som helst kan gå in och läsa. Mormor, moster, vänner, icke vänner, arbetsgivare osv. Jag vill inte dela med mig av hela mitt liv. Inte.

Men det jag skriver är en blandad skrivning och jag vill ibland förmedla starka budskap, ibland vill jag förmedla hur verkligen speciell människa jag är och ibland vill jag bara skriva av mig vad jag har gjort under dagen. En stor blandning. Varje text är med innehåll från mig, från mig Louise och från mitt liv. Varje litet ord har tänkts ut i min hjärna. Vissa lite mer genomtänkta än andra men det är fortfarande jag som skriver ner dem . För mig själv för att få dela med mig med er. Dela med mig av den jag är och vad jag vill säga och förmedla. Jag är ingen person som står och skriker ut mina ord eller mina tankar. Jag är en person som skriver. En skrivande person.

Sov bra i natt, skönt! Vaknade dock av byggarna som fixar fasaden på huset, inte lika skönt. Ska snart bege mig till stallet. Idag får Lillan vila medan Flisa får kämpa. Tänkte även hämta Snuffe på vägen för att sedan gå en runda i skogen med henne. Mysigt! Älskar att vara fri för en dag från jobbet. Jag bara älskar det. Ta det inte fel. Jag älskar att jobba också, jag är en arbetsnarkoman. Men ibland är det så jäkla skönt och bara vara ledig och vara.

Efter skogen blir det SR, hålla kurs och sen blir det att gå på kurs. Grand Prix domaren kommer dit! SÅ spännande. Älskar att bli så där hysteriskt inopererad och vilja träna dag och natt. Var förresten i Flyinge igår, såg semifinalen för 4 åringarna i hoppning. Om ett år, är det vi! Ett år! Jag kommer ihåg förra året när jag var och tittade på treåringarnas treårs test. Då kändes det overkligt att vi skulle göra det ett år senare. Likadant känns det nu. Men vi SKA. Vi ska också komma till finalen. Det krävs hårt arbete men vi ska. Så är det bara.

Idag kändes det nästan lite som om det har börjat vända. Man ska aldrig säga så för då brukar det vända igen. Men för tillfället är jag trött på att det är ett streck nere på botten och ser gärna att det blir ett snett rakt streck uppåt och att det stannar där för ett tag. Det hade varit nice.

Jag gillar mitt svarta nagellack med tre ringar på fingrarna. Det är så rätt! Känna sig överglammig utan att egentligen vara det. En bra känsla. Ändå konstigt att det är modet som bestämmer när det är okej att vara glammig och när det bara blir föör mycket. Vilken påverkan dem där stora märkena har över oss små människor i denna riktigt stora värld. En värld som är så stor att vi inte ens kan föreställa oss den med våra små fötter och ben.

"Varför har du inte sminkat dig?" "Du ser inte ut som du brukar" "Så blek du är" "Hur fan ser du ut?!" "Ska du äta allt det där? Är du säker på det?" "Du äter ju ett helt berg" "Du, dem där byxorna sitter lite för tajt" "Du, du passar inte i den där färgen på tröjan" Alla dessa glåpord som slängs runt omkring människor varje dag i alla år. Inte konstigt att folk mår dåligt. Alla ovanstående meningar har jag fått höra och jag får höra MINST två riktigt onödiga kommentarer varje dag. Kan du tänka dig att få höra det varje dag?? JA, jag äter mycket, JA, byxorna kanske sitter lite tajt, JA, idag ville jag vara utan smink. För helvete låt mig ha det jag vill, se ut hur jag vill och äta det jag vill. Jag brukar inte bry mig, inte det minsta. Jag låter folk slänga sig ut ord ur munnen utan att röra en min. Men idag fick jag banne mig nog. Kan folk bara hålla tyst eller? Tänk på vad för ord som komemr hoppa ut ur din mun innan du säger dem. Är dem inte snälla eller vettiga så håll truten stängd.

För många av oss, dock kan jag inte säga att det är så för alla, hästmänniskor så är det mycket slit och man kämpar som bara den för att få det att gå runt med hästen men även att kämpa så att man blir blå på träningarna för att utvecklas. För att en dag kunna stå där i rampljuset i globen med sitt största leende, segertäcket är på och på tränset hänger den enormt stora blå gula rosetten. Kunna höja handen där man håller blombuketten och bara le av lycka. Sen sätts simply the best igång och man rider r-varv för en fullsatt globen. Drömmen som man kämpar för. En dag, en dag kommer det att bli så. Det är mycket hårt kämpande men en dag. Drömmen håller sig vid liv. Glöden för att kämpa sig dit också. Men det är inte alltid lätt. Ganska sällan lätt. Jag vet att det är någon som förstår, dock långt ifrån alla.

Jag har haft en helt underbar helg!!
Helgen avslutades med en runda i pildammsparken.
Jag älskar dig.

Jag ska fixa mitt hår. Hur, var och när tänker jag icke berätta men skillnad kommer det bli och det kommer bli så galet snyggt! Är hundra nu på vad jag vill göra! Åh, vad jag längtar. Efter jag har gjort mitt hår tänkte jag bege mig ut och slå klackarna i taket. Riktigt högt. Och jubla. Jag läääängtar!!

jag pratade med en vän här om dagen och vi satte ord på det som jag innan mådde så dåligt över. Hon är en av dem få som verkligen förstod hur det kändes då, för flera år sedan. Sen är det väl också så med människor att man måste uppleva precis exakt samma sak för att förstå. Annars kan man just imagen hur ont det gör. Det jag vill säga är att jag hade en pojkvän som verkligen behandlade mig som S K I T. Och då menar jag verkligen S K I T. Några av mina vänner fortsate att vara vän med honom efteråt. Jag blev ledsen och besviken på hur dem kunde vara vän med han som hade krossat mitt hjärta, han som hade behandlat mig illa under så lång tid. Hur kunde mina vänner fortfarande umgås med honom?

Nu kan jag sätta orden på varför jag blev så ledsen. Genom att de fortsatte att vara med honom så ACCEPTERADE dem det han hade gjort med mig. Dem Accepterade det. Det är det ordet som jag så länge har letat efter. Accepterade. För mig är det helt obegripligt hur de kunde acceptera det.

Titeln på filmen Lyckan, kärleken och meningen med livet gör så jag får rysningar genom hela kroppen. Det är just dem här tre sakerna som berör mig väldigt mycket. Alltid. Lyckan kan vara allt i från något vi har upplevt, något man har uppnått, det är en känsla. Kärleken behöver inte just vara till sin pojkvän/flickvän utan kan vara kärleken med livet, till vännerna, till jorden. Kärleken är en känsla.

Meningen med livet har jag funderat på många många gånger. Tro mig. Men vad är då meningen med livet? Har jag kommit fram till något bra svar? När jag har tänkt och tänkt många många gånger på vad som är meningen med livet. Jag tror faktiskt det. Meningen med livet är att hitta meningen med livet. Och jag tror att både lyckan och kärleken spelar stor roll i meningen med livet. Jag tror alla har sin egen mening med livet. Meningen är skriven för var och en av oss och ser olika ut på ordet. Men känslan, den är nog densamma, innerst inne. På något litet sätt, fast ändå så olika känslor och så olika meningar.