Lollo

Ibland funkar det helt enkelt inte. Eller helt enkelt är det ju aldrig men ibland går det inte ihop. Det kan vara alltifrån två männsikor som skiljs åt, till scarfsen som inte matchar med jackan till att såsen skärde sig så in i norden. Det jag tänkte komma till är sammanslagningen av choklad och apelsin, så kallad apelsinchoklad. I just don't get it! Apelsin har varit ett stor favorit redan i tidig ålder. Kanske inte apelsinfrukten i sig, den är väl okej, men det som har en lätt smak av apelsin, så som juice, godis etcetra. Och choklad är ju en av mina passioner i livet. Var och en för sig funkar men tillsammans; NEJ! Det går inte. Usch, tvi och blä. Lite som det där att det kommer in pengar på kontot en gång i månaden och sen bara försvinner dem utan att man vet hur och varför. Det går helt enkelt inte ihop. Eller, vi kom ju överrens att helt enkelt var det ju inte..men går ihop gör det definitivt inte!

När vi har ett bekymmer, ett problem, något vi är oroliga för berättar vi det för en vän och vill att hen ska förstå. Eller ännu viktigare än att förstå är att försökaförstå. Alla har vi olika erfareheter och olika bakgrunder och även om vi har varit med om liknande saker som vänner berättar så är känslan aldrig den samma. Det som fick en att börja gråta och inte äta på två dagar kan ha fått någon annan förbannad och klippa av sig håret och gå till gymmet. Alla är vi olika och alla hanterar vi saker på olika vis och det påverkar oss även på olika sätt. För vissa är skolan det viktigaste, för andra är det kärleken och för andra är det sporten. Även om vi är olika så är vi lika. Alla har vi bekymmer, problem och något som tynger oss och det ända vi vill är att någon ska lyssna och försöka förstå. Man behöver inte förstå, man kommer inte förstå. Försöka och lyssna är mer än väl. Någon sa någon gång att tala är silver och lyssna är guld och jag får helt hålla med på den punkten. Lyssna är guld. 

 

 

I några dagar har jag känt att ett virus är påväg att bryta ut i kroppen men som den superwoman jag är så har jag tänkt att det kommer inte att hända mig. Givetvis händer det ändå. Huvudet dunkar, halsen är känslig och förkylningen är ett faktum. Gött.. Det finns två alternativ att göra i ett sådant här skede. Antingen vilar man och knappt rör sig mer än i lägenheten och viruset försvinner eller så fortsätter man i vanlig stil med allt och viruset stannat ett bra tag. Det brukar, och kommer att, bli det sistnämda då jag verkligen inte har tid för detta. Nä, för vem har det egentligen? När jag ändå är i gnällningstagen kan jag ju passa på att gnälla lite till. 

 

Som ni vet, eller inte vet, så har jag börjat träna på gym. Min tanke är att jag skulle bli fast, alltså på kroppen. Jag vet att man inte kan se resultat pang bom som resterande befolkning verkar tro men man vill ju ändå se något eller iallafall inte motsatt effekt som träningen verkar ha fått på min kropp. Den har blivit lös, eller lösare. Min teori: när man tränar och blir svettig löses fettcellerna upp och därmed blir det liksom löst. För svettats har jag garanterat gjort. 

 

Två helger framöver nu är det full hållligång med trettioårsfest och examensfest och den ständiga frågan som uppkommer varenda greghrjghirg gång är "Vad sjutton ska jag ha på mig?" är ett faktum. Beställa från nätet är ju ett alternativ och man slipper ut och ränna bland folk men givetvis hittar jag inget av intresse och kommer därför behöva ge mig ut på spaning. 

 

Dygnet borde definitivt ha mer än 24 h utan att behöva jobba mer än 8.

 

 

Jag vill tippsa om några saker.

• Räcker inte badrumsbelysningen till när du noppar ögonbrynen? Gå ut i hissen. I min hiss ser man allt. Allt man vill se och inte se. Men det är iallalfall en bra ögonbrynsnopparspegel.
• Är du hungrig? Gör ingen mat som mat har i ugnen. Fattar inte varföör det ska ta så otroligt lång tid i ugnen.
• Hatar du, precis som jag, att vattna blommorna? Köp inga blommor.
• Vet du inte vart du ska göra av dina grejor? Lägg dem i en hög. Då vet du vart du har dem.

Jag tänkte att jag aldrig, never ever, skulle ta på mig sådana där svarta tajta byxor som i stort sätt varenda tjej har. Men som vanligt faller jag för trenden och grupptryck. Jag är en svag männsika. Min moster poängterade att de "håller saker och ting på plats" men jag var högst tveksam (för det första har hon inget att hålla på plats och för det andra: vad kan byxor göra egentligen?). Provade ett par i affären och BANG! de satt som en smäck och de höll in allting och gjorde en platt. Hur nice? Så nu när jag springer så borde jag få mindre motstånd och springa ännu fortare. Win win liksom. Mot gymmet nästa. 

 

 

Stressen är på hög nivå. En hemtenta och två arbeten och jag har en vecka på mig. Feel the pressure. Försökte mig på min vän Sarahs knep att äta en bil för varje skriven mening, bara det att jag tog choklad istället och att jag åt upp den innan jag började. Men annars var det typ samma sak. Fattar inte heller varför jag har en bärbar data när jag måste släpa med mig en sladd hela tiden för annars dör den. Lönt.

 

Idag var första gången jag använde mig av ordet "hen" i ett skrivande arbete. Då saknas bara ordet i ett talande sammanhang nu då. Meningen löd: "Ledaren har ett stort ansvar som hen måste ta för att kunna leda projektet mot dess slutmål" och med det säger jag God natt, det kommer en dag imorogon också.

Ur ett projektarbete kom idén att jag och några av mina kompisar ska cykla till Karlskrona. Det kommer bli några svettiga och galna dagar. Men SÅ kul det kommer blir. Några träningspass innan, införskaffning av en rosa cykel och ett bagage med chocklad så ska nog det hela ordna upp sig. Eller vad säger ni?

 

Nu ska jag bege mig till stallet och borsta lite på min fina häst. Försöker även lära Flisa att slicka mig på kinden, det går sådär. Hon tittar mest konstigt på mig. Även hennes ägare. Förstår inte varför, det är ju hur roligt som helst.

 

 

Vecka 8. Sportlov för dagens unga är ett faktum. För de äldre är sportlovet ett minne blott. Men trots att det inte finns något som heter sportlov för min del har jag en hel del kul att se fram emot i veckan. Förutom den där "borde/måste göra" högen som bara växer. Förstår inte fenomenet att när den växer och växer så blir avståndet till det desto längre. Man bara orkar inte ta tag i det. Men man bara borde ta tag i den. Dagen borde bestå av: gymmet (hur troligt är det att jag går dit?), borde göra minst två arbeten (iallafal börja) och tacopaj (kommer definitift att uppfyllas! men jag hatar att göra pajdeg- det bara går inte). 

 

 

Jag vill, jag kan, jag ska! Mottot som håller och som man kan uppnå. Mer än en gång har jag tvekat att försöka mig på att genomföra visa saker, eller att ens försöka. När utmaningen tornar upp sig som ett berg framför en och man tänker "hur i all världen ska jag ta mig upp för berget". Det enda sättet att försöka ta sig upp för berget, där är att börja klättra. Ibland får man inse att man kanske bara kommer halvvägs upp för berget, ibland trillar man ner och får ta nya tag men ibland så kommer man hela vägen upp, till toppen. Kan stå på berget och blicka ut över landskapet. Och om man vågar kan man även kika ned. Men bara en snabb blick, för att sedan lyfta den igen och leta efter nästa berg att bestiga. Alltid med mottot i ryggsäcken: Jag VILL, jag KAN, jag SKA!

 

 

 

När morgonen stundar och man orkar öppna upp dem ack så trötta ögonen då tar sötsuget plats. Kanske är det undermedvetet, kanske medvetet-jag vet inte. Kanske visste min kropp att när jag skulle vakna upp idag skulle jag ha ett halvt paket Ballerina kladdkaka vanilj framför mig. Kanske var det lusten till socker som fick mig att vakna? Mitt sötsug fanns iallafall där när jag öppnade upp ögonen idag och innan jag visste ordet av så var kakorna borta. Helt otroligt....GOTT!!

 

Annars har jag en fullspäckad dag där höjdpunkterna består av att 1. Inviga den nya tvättstugan (feel the feeling) 2. "Träna" i ett ridhus med grymt underlag och stor plats (fast ja, jag krockar ju ibland ändå..förstår inte det här med högerregeln och sånt) 3. Bli bjuden på restaurang och äta mig övermätt. Låter som en rätt bra dag va?

 

Hör av häpnad. Idag klockan 16.55 köpte jag, Louise, gymkort. Ja, jag vet- I can't belive it either. Saken är häpnadsväckande att jag har införskaffat ett kort men det sjukaste var nog att jag även tog en tur i gymmet när jag ändå var där liksom, tittade mest omkring och så men ändå liksom. Och jag har redan tröttnat. Gött jobb!!