Lollo

Dan före dan före dopparedagen. För det är väl dopparedagen som är julafton? Alla julklappat är inhandlade och inslagna. Outfiten är nästan bestämd. Det som fattas är duschning och rakning av ben så man slipper se håret sticka ut genom strumpbyxorna. Men det och duschningen ska inte göras förens på självaste julafton. Julaftonen ska ju hedras!

Det har precis varit lucia och det är lite mer än en vecka kvar bara till jul. Vart tar dagarna vägen? Försvinner snabbare än man hinner se dem. Har inte riktigt fått in någon riktig julkänsla än. Trots lussebak och inslagna julklappar känns det inte. Ajja, det kommer säkert till julafton i alla fall. En sak jag länge har funderat på är att varför finns det inte frusta lussebullar? Det finns ju frusta kanelbullar. Kanske en ny affärsidé på gång? Finns bara ett liiiitet problem. Vem ska baka dem där lussebullarna? Inte är det jag i alla fall. Men antar att det finns maskiner för sådant.

Dagens mat:

Lyckan som uppstår när man har bävrat hela dagen för att man vet att man bara har en halv falukorv därhemma a la 400 gram och vet att den inte kommer räcka. Eller jo men precis typ liksom. Man bara vet att man kommer inte bli helt mätt och är redan besviken över det sen innan. Och när man börjar skära upp korven till korvstroganoffen och upptäcker att det var ju hälften av 1500 grams korv! Wieeehu! Lyckan var fulländad.

Världen måste förändras. Det måste göras något. Det får inte lov att vara såhär. Jag måste göra något för att hjälpa till att förändra. Jag själv kan göra långt ifrån allt. Men något litet räcker. Om alla kunde hjälpa en människa var så skulle det räcka. Om alla kunde hjälpa till. Jag vill föreläsa. Föreläsa. Berätta hur folk faktiskt mår. Vissa hur illa det fakitskt kan gå. Verkligen göra så jag kommer in i folks gärna. Kanske borde göra en video till och börja med.. Hmm..det är en början. En början på något jag brinner för. Kanske ska jag inte sitta på ett kontor med högar med papper. Kanske är det, det här jag borde göra. Tanken är bra. Jag ska bärja skriva manuset nu. Manuset som kommer rakt från hjärtat. Ingen tidspress. Det ska bli bra. Alla ska få höra det, jag är redo. Jag vill hjälpa. Med andras upplevelser hjälper man andra. Kan jag bara hjälpa en enda är jag glad. Kan jag minska antalet tårar att rinna för någon där ute. Det är värt det. Jag ska våga. Jag ska göra detta.

Mmm!! Lägenheten luktar nybakade lussebullar och lukten leder till diskbänken. Under alla handdukar ligger dem. Alla gyllengula lussebullar och inte ett enda litet russin finns där i dem. Weii!! Lycka på hög nivå.

Alla har vi någon gång blivit så ledsna att det gör ont i hjärtat. Det känns som en kniv sticker rakt in i hjärtat och gör sår, djupa sår. Man får fler och fler sår i hjärtat ju mer tiden går. Men fast alla sår i hjärtat så går det inte sönder. Varför? Jo, för det läker. Det blir som ärr. Först är ärren rätt synliga och det gör fortfarande ont men ju mer tiden går desto mer sjunker dem in och desto mindre syns dem. De kommer alltid finnas kvar som en del av dig men de blir mindre och suddas ut för varje dag som går. Tillslut kommer det bara finnas en liten prick av det ärr som från början stack sönder hela hjärtat. Det kommer bara vara en prick. En liten prick. Och det kommer inte att kännas mer.