Lollo

Nu, eller jag vet inte om det var nu nu, så har forskarna kommit fram till att de som lägger upp bilder på mat kan lida av ätstörningar. Är inte det rätt självklart? Att det kan finnas ett sjukligt beteende bakom alla dessa bilder på mat som lägs upp? Det har jag vetat länge. Dock vill jag inte gå in längre på den diskussionen så jag väljer att hålla mig till mina teorier. Enligt min teori finns det olika katergorier av dessa människor som lägger upp bilder på mat.

 

Kategori glada Märta: Glada Märta är den person som väger lite för mycket och lägger upp bilder på hälsosam mat och skriver "Mums vad gott med inga kalorier" när hon i själva verket tycker att det är en pest och pina och äta maten och i själva verkat har en stor skål laddad med chokladpudding brevid. För låt oss vara ärliga, det är ingen som tror att glada Märta endast äter det hon visar upp. 

 

Kategori hurtiga Johanna: Hurtiga Johanna är den person som tränar på gymmet 8 dagar i veckan, endast äter LCHF och njuter av detta. Träning och nyttig mat är det enda som finns i hennes tankar och att ta en handfull med chips skulle hon aldrig drömma om. För det kan faktiskt "fastna på kroppen"

 

Kategori livsnjutaren Britta: Livsnjutaren Britta hon bakar bullar och har sig och delar gärna med sig av recepten. Hon är normalbyggd och alla av hennes läsare undrar hur sjutton hon kan äta alla dessa bakelser utan att vara speciellt rund. Men sanningen är den att hon bakar allt men att hon ger bort mycket till vänner och familj som den omtänksamma männsika hon är.

 

Kategori alldeles för smala Bella: Alldeles för smala Bella lägger upp bilder på riktigt goda måltider av diverse olika köttsorter. Dessvärre äter Bella inget av detta. I högsta mån så smakar hon en bit och sen ställer hon ifrån sig tallriken. Men alldeles för smala Bella visar upp maten så folk ska tro att denna trådsmala person faktiskt äter. Vilket hon i stort sätt inte gör.

 

Kategori förnekaren Lotta: I kategorin förnekaren Lotta passar jag själv in. Lotta är en person som lägger upp bilder på blandade måltider men helst de som innehåller socker. Och här kommer lite omvänds psykologi in i bilden. Genom att lägga upp bilder så är det lite som att "då äter jag inte det", fast endast i skrift. Självklart äter hon det och gärna två portioner extra. Men eftersom det finns på bild har hon ju inte ätit det. 

 

Det finns flera kategorier som jag kommer att återkomma till.

För att flykta stressen för en liten sekund är stallet den bästa medicinen. Igår red jag och Alpha ut och det var underbart! Vi red ut med två vänner och tacka vet jag draghjälp!! Jag behövde i stort sätt inte göra någonting för att hon skulle gå framåt eftersom hon var fast besluten att hålla samma tempo som de andra stora hästarna och eftersom hon hade fullt sjå med det fanns det inte mycket tid över att titta på annat, yejj! Alpha uppförde sig exemplariskt och i slutet var hela hästen lösgjord. Wow, vilken känsla! Och det bästa av allt var nog att jag nästan kunde njuta av turen. Det ni! En mycket lyckad dag i stallet och jag var så glad att jag tog mig i kragen och red ut med dem. Det kommer jag definitivt att göra om :)

 

Dagarna går i ett och jag gör inte mycker mer än att plugga, jobba, sova och äta. På den nivån är det. Några veckor till i olidlighet och sedan ska jag ha PAUS. Ska föräta mig på lite socker tror jag..så ögonen orkar vara uppe liiiite till. Någon sida till att skriva vore inte dumt. Såhär en lördags kväll i mitten på maj.

 

 

Hörde att det var Sveriges varmaste dag igår. Härligt att höra att den varmaste dagen redan har varit här innan sommaren har börjat..Ajja, jag åt glass med banan så jag förgyllde dagen iaf. På balkongen. Jag var iallafall ute lite!  

 

Ibland undrar jag hur jag tänker. Igår hade jag på mig en vit tröja och en kavaj. När jag kollade mig i spegeln precis innan jag skulle cykla hann jag få en känsla att det kanske var lite väl "dressed up" för att vara i skolan men det fanns ingen tid att göra ett ombyte. Hela vägen till skolan funderade jag på vad min ursäkt skulle vara om någon kommenterade min klädsel och jag kom på att "ja, jag fick ta kavajen istället för min jacka för den var i tvätten". Desto närmare jag kommer skolan desto sjukare förstår jag att det är att jag har kommit på en ursäkt för att jag hade "klätt upp mig". Varför i all sin dar skulle jag ha en ursäkt för det?! En ursäkt för att jag ville se lite bra ut?? När jag kom på mig själv blev jag riktigt irriterad på mig själv. I gymnasiet klädde jag ofta "upp mig" och inte fan hade jag någon ursäkt då och INTE sjutton ska jag ha det nu heller! Punkt.

 

 

 

Tårarna rinner sakta ned för kinden, jag vet att något fortfarande är fel. Fel. Jag försöker kämpa, försöker att hålla ljuset uppe. Ljuset i mörkret. Men sanningen är att jag har blivit mörkrädd. De som ska hjälpa, de som är kunniga inom ämnet, som man ger hela sitt förtroende till, de har vitt skilda åsikter och teorier. Själv står man förlamad på samma ställe. Efter många, många olika åsikter är jag mer förvirrad än när jag började. Det är obehagligt hur deras kunskap, eller okunskap?, sätter sina spår. Men det värsta är när de inte lyssnar, lyssnar på en när man har varit med från början. Från start. Och den som lyssnade gjorde det tuffaste uttalandet. Uttalandet som fick tiden att stå stilla. Stilla och se de senaste åren passera i revy. Men efter det kom hoppet tillbaka. Hoppet om att det kommer att bli bra. Hoppet finns där. Men jag måste hitta någon som lyssnar, lyssnar på min historia. Lyssnar på min känsla. Känslan om att det är något som inte stämmer. Inte stämmer alls. 

 

 

 

 

 

 

Jag slarvar väldigt ofta bort saker och ting. Eller mer så att jag saknar någonting som jag inte vet vart det har tagit vägen. Det brukar vara allt ifrån någon tröja, till skor, till skålar- ja i stort sätt det mesta. Nu är det så att jag har slarvat bort, eller jag är rätt säker på att jag har tappat den (vilket i sig betyder att jag aldrig kommer återfå den), min rougeborste. "Men buhuu då", tänker du nog nu i ironisk ton/tanke. Men ja, det är faktiskt ett stort "Buhuu" på det eftersom det var en sådan där dyr jäkel som en försäljare lurade på mig. Och jag måste tillägga att den var rosa och riktigt bra. Eftersom jag inte har lust att slänga ut flera hundralappar på en liten borste så har jag nu en billig skabbig sak. Som inte är bra. Så om du ser mig och tänker "hur sjutton lägger hon rougen?! hon ser ju ut som ett äpple" så får Du vänligen skänka mig en sådan där oförskämt dyr och bra borste, tack!

Igår föddes världens sötaste lilla sto föl. Flisans avkomma Candela M. Den lilla var så trött men visste inte hur den skulle lägga sig ned så den ramlade rundor lite hit och dit. Så himla sött!! Denna lilla varelse kommer bli så bortskämd, då vi alla i stallet har velat ha ett sto efter Flisa. Men jag tror det kommer bli en riktigt liten buse!

 

Eftersom den är brun och har en vit kota på ena bakbenet tror jag att den garaneterat kommer att behålla färgen brun. Men efter att ha läst på, så inser jag att den kan bli skimmel ändå! Åh nej, ur två perspektiv; 1. Jag kommer få äta upp min självsäkerhet att den absolut inte blir skimmel 2. Skimmlar är fina ca 30 dagar om året när dem tävlar. Annars är dem sådär fult gula och så jobbiga att göra rena.  Hoppas på att den behåller färgen brun men den får gärna gå åt det mörkare hållet! Helst svart..(vilket jag vet inte kommer hända, men ändå!)

 

 

 

Då var det en ny dag igen. Jag blev inte klar med allt arbete igår men gjorde iaf en del. Nu sitter jag här och istället för att stressa i nuet, eller ta det lugnt om man kan det, sitter jag och stirrar för vad jag ska plugga om ett år. Hej, jag heter Louise och kan inte leva i nuet. Fast det handlar mer om att jag vill ha en plan. En plan på vad jag ska läsa och framförallt var! Förstår inte varför det bara finns nationalekonomi på avancerad nivå i Lund, som inte är mitt huvudämne, och massa med intressanta kurser i Luleå. Varför? Också intressant att jag inte ens förstår förkortningarna på vad antagningen betyder till dessa kurser. Ajja, det ger sig nog med tiden. . 

 

 

Alltså jag förstår mig inte på mig själv ibland. Jag sitter här med skolarbeten upp till öronen och har ångest över att jag kommer få sitta uppe till imorgon bitti och gå raka vägen till skolan med mina arbete. Men trots denna ångest så gör jag givetvis inte det jag borde..eller till viss del. Jag börjar och skriver en halv sida men efter det tycker jag att jag måste "belöna" mig själv. Dessa belöningar består av allt från choklad till att titta på utsikten, till att surfa runt på massa högst onödiga sidor på Internet bara för att jag INTE VILL skriva. Förstår mig inte på mig själv. Istället för att "bara" göra, så gör jag annat. Som nu till exempel, hur onödigt är det inte att jag skriver detta inlägg? Gaah på mig själv. Tack och hej.