One different kind of pain
Om man tänker efter ordentligt, riktigt ordentligt. Ja, det är då dom klara tankarna kommer fram och dem suddiga suddas ut. Det är dem suddiga tankarna som får en att bli galen, det är dem tankarna som får en att tro att det är på ett visst sätt medans dom klara bevisar motsatsen. Så mycket suddiga tankar som finns i våra huvuden och vissa behövs rensas ut och aldrig återkomma medans vissa söker vi fortfarande svar på men aldrig kommer få något. Någon dag klarnar någon tanke och man kan äntligen släppa taget om den.
Samma är det med känslor, av alla dess slag. Vissa gör ont och vissa ger oss glädje och lycka. När någon har betett sig dumt eller illa mer än en eller två gånger och man fortsätter att förlåta, då är det något som är fel. Antagligen tycker man om personen för mycket eller så ser man bort från allt den dåliga och ser alltid det ljusa. Man blir förblindad av det dåliga. Men gång på gång blir man sårad och det kommer ett stop då man inte orkar bry sig mer. Den känslan, att det inte ens gör ont i hjärtat, inte ens lite när personen på något sätt egentligen bara e så, rent ut sagt, korkad. Ja, DÅ vet man är det är dags att släppa taget, eller rättare sagt taget är släppt. En underbar känsla, att veta att det inte betyder något längre, inte över huvudtaget! Det är en lång väg dit men när man väl känner det, då, då e det underbart. Inte ännu en som tynger en iallafall.
Samma är det med känslor, av alla dess slag. Vissa gör ont och vissa ger oss glädje och lycka. När någon har betett sig dumt eller illa mer än en eller två gånger och man fortsätter att förlåta, då är det något som är fel. Antagligen tycker man om personen för mycket eller så ser man bort från allt den dåliga och ser alltid det ljusa. Man blir förblindad av det dåliga. Men gång på gång blir man sårad och det kommer ett stop då man inte orkar bry sig mer. Den känslan, att det inte ens gör ont i hjärtat, inte ens lite när personen på något sätt egentligen bara e så, rent ut sagt, korkad. Ja, DÅ vet man är det är dags att släppa taget, eller rättare sagt taget är släppt. En underbar känsla, att veta att det inte betyder något längre, inte över huvudtaget! Det är en lång väg dit men när man väl känner det, då, då e det underbart. Inte ännu en som tynger en iallafall.
" You can't fool me anymore, because I'm stronger than ever before"
Hjälmen på hyllan
Ja..sorgligt men sant..
Ingen kan förstå det jag känner, något jag går igenom varje dag. Det som så länge varit det största i ens liv och det man alltid har brunnit för och drömt om har förvandlats till en mardröm. När jag sätter mig i sadeln är det som en mardröm spelas upp framför mina ögon, varande gång. Ja, jag erkänner jag har blivit rädd och nu har det gått så långt att rädslan har tagit över. Tycker det inte ens är roligt längre, överhuvudtaget. Du tänker säkert, hon bara ger upp sådär, hur kan man göra det för något man verkligen älskar och alltid har gjort? Men sanningen e den att jag aldrig har get upp och det kommer jag aldrig att göra. Något jag tror på kämpar jag för, in i det sista. Men när rädslan griper tag i en o man får panik, då är det dags att lägga ner. Det är inte värt det. Som alla hästmänniksor vet så känner hästen före en själv att något inte e som det ska vara. Känna att kontrollen är förlorad, att vad du än gör så kommer du inte återfå den. Då är det farligt. Det är då du önskar att du bara hade skitit i träningen just den dagen. Men den dagen kan man aldrig veta när den kommer. Och den dagen har kommit två gånger inom ett halvår.
Det är inte heller många som vet hur det är, att ha en smärta inombords i svanskotan som ingen kan se. Att varje dag ha så ont så det känns att man ska gå i sönder men du biter ihop för du tänker minsann inte visa någon att man har så j*vla ont. Man kämpar vidare. Men att det är en häst som har orsakat att du varken kan rida, springa eller sitta som du alltid gjort, visst det kommer väl förhoppningsvis gå över men det känns. Varje träningen innan skrattade jag och log med läpparna, spelade inge roll om det gick skit, jag fortsatte att kämpa vidare för tillslut så gick det framåt. Men att gråta på varje träning, då, då e det inte värt det längre.
För varje dag som går blir hålet i hjärtat bara större och större. Saknar min älskade ängel Akleja mest av allt i hela världen. Önskar du var här med mig nu min bästaste vän<3
Ingen kan förstå det jag känner, något jag går igenom varje dag. Det som så länge varit det största i ens liv och det man alltid har brunnit för och drömt om har förvandlats till en mardröm. När jag sätter mig i sadeln är det som en mardröm spelas upp framför mina ögon, varande gång. Ja, jag erkänner jag har blivit rädd och nu har det gått så långt att rädslan har tagit över. Tycker det inte ens är roligt längre, överhuvudtaget. Du tänker säkert, hon bara ger upp sådär, hur kan man göra det för något man verkligen älskar och alltid har gjort? Men sanningen e den att jag aldrig har get upp och det kommer jag aldrig att göra. Något jag tror på kämpar jag för, in i det sista. Men när rädslan griper tag i en o man får panik, då är det dags att lägga ner. Det är inte värt det. Som alla hästmänniksor vet så känner hästen före en själv att något inte e som det ska vara. Känna att kontrollen är förlorad, att vad du än gör så kommer du inte återfå den. Då är det farligt. Det är då du önskar att du bara hade skitit i träningen just den dagen. Men den dagen kan man aldrig veta när den kommer. Och den dagen har kommit två gånger inom ett halvår.
Det är inte heller många som vet hur det är, att ha en smärta inombords i svanskotan som ingen kan se. Att varje dag ha så ont så det känns att man ska gå i sönder men du biter ihop för du tänker minsann inte visa någon att man har så j*vla ont. Man kämpar vidare. Men att det är en häst som har orsakat att du varken kan rida, springa eller sitta som du alltid gjort, visst det kommer väl förhoppningsvis gå över men det känns. Varje träningen innan skrattade jag och log med läpparna, spelade inge roll om det gick skit, jag fortsatte att kämpa vidare för tillslut så gick det framåt. Men att gråta på varje träning, då, då e det inte värt det längre.
"Det kräver mod att erkänna sina brister för sig själv, men större mod att säga dom"
För varje dag som går blir hålet i hjärtat bara större och större. Saknar min älskade ängel Akleja mest av allt i hela världen. Önskar du var här med mig nu min bästaste vän<3
The Black 'n White Party!:)
Yeeah! Var bara tvungen att skriva lite om vår feta fest:) Hihi har inte haft såå roligt sen jag vet inte när!! En helt underbar kväll =D Trots att soffan gick i sönder..och att Jullans kamera försvann så var det lätt bästa kvällen på länge! Hihi. Många roliga kommentarer som har fastnat i mitt huvud som jag skrattar åt så fort jag tänker på dom:P Haha. I början bestämmde jag mig för att leka charader ( eller ja, snarare att jag åkte runt som en skidåkare och sa åt folk att gissa vad jag var:P) haha. Det e sådana snabba ideér jag får när jag har roligt;) Haha och en sak till..haha sen skulle jag visa att jag var en fågel på ett ben:) HAHAHAHA på en stol!! DU kan ju tänka dig hur det gick..Hade iaf iingen balans och va typ väälldigt nära att trilla i stengolvet mn någon räddare i nöden hann fånga upp mig ( kommer dock inte ihåg vem det var).
OCh sen vill jag noga poängtera att jag och jullan var i ROSA klänningar! och den som säger röd ska ha fett med spöö:P
OCh sen vill jag noga poängtera att jag och jullan var i ROSA klänningar! och den som säger röd ska ha fett med spöö:P
Vill bara TACKA alla för en verkligen suuuper kväll i mitt LIV! =D