Lollo

Ja..sorgligt men sant..

Ingen kan förstå det jag känner, något jag går igenom varje dag. Det som så länge varit det största i ens liv och det man alltid har brunnit för och drömt om har förvandlats till en mardröm. När jag sätter mig i sadeln är det som en mardröm spelas upp framför mina ögon, varande gång. Ja, jag erkänner jag har blivit rädd och nu har det gått så långt att rädslan har tagit över. Tycker det inte ens är roligt längre, överhuvudtaget. Du tänker säkert, hon bara ger upp sådär, hur kan man göra det för något man verkligen älskar och alltid har gjort? Men sanningen e den att jag aldrig har get upp och det kommer jag aldrig att göra. Något jag tror på kämpar jag för, in i det sista. Men när rädslan griper tag i en o man får panik, då är det dags att lägga ner. Det är inte värt det. Som alla hästmänniksor vet så känner hästen före en själv att något inte e som det ska vara. Känna att kontrollen är förlorad, att vad du än gör så kommer du inte återfå den. Då är det farligt. Det är då du önskar att du bara hade skitit i träningen just den dagen. Men den dagen kan man aldrig veta när den kommer. Och den dagen har kommit två gånger inom ett halvår.

Det är inte heller många som vet hur det är, att ha en smärta inombords i svanskotan som ingen kan se. Att varje dag ha så ont så det känns att man ska gå i sönder men du biter ihop för du tänker minsann inte visa någon att man har så j*vla ont. Man kämpar vidare. Men att det är en häst som har orsakat att du varken kan rida, springa eller sitta som du alltid gjort, visst det kommer väl förhoppningsvis gå över men det känns. Varje träningen innan skrattade jag och log med läpparna, spelade inge roll om det gick skit, jag fortsatte att kämpa vidare för tillslut så gick det framåt. Men att gråta på varje träning, då, då e det inte värt det längre.