Lollo

Något som jag kom och tänka på igår var att hur blev det egentligen att vi alltid har firat julafton med mammas släkt och juldagen med pappas? Varför inte tvärtom? Jag skulle dock aldrig i livet vilja byta men hur blev det så? Mamma hade dock ingen direkt förklaring på det men det fick mig att tänka på hur ska mina barn ha det då? Tänk om både jag och min man har väldigt bra relationer med dem vi firar julafton med. Jag vill ju så klart fira det med min släkt men tänk om han också har en lika kärleksfull och god släkt. Vad gör man då? Antar att man får göra vartannat år eller något, men visst är det en besvärlig tanke? Inte för att så många kanske har tänkt den men endå. Vilket fall man behöver ju inte gå händelserna i förväg då det antagligen är långt kvar tills dess.

Då var det bara pappas släkt att fira med i jul också sen är det äntligen över. Tänkte på hur galet skilda mina släktar (släkter?) är. På mammas sida har vi alltid roligt tillsammans och vi skrattar och pratar om allt möjligt. Pappas..är dock rena motsatsen. Vid matbordet går det livliga disskutioner om allt möjligt och alla har en egen åsikt. Men om jag tänker efter så är det inte vi kusiner som är problemen eller vi som bråkar, utan nej det är dem vuxna. För att specificera det: Pappa, min farbror och min fasters mans pappa som alltid har dem högljudaste disskutionerna. Och det är inte det att det är viktiga saker dem pratar om, typ politik och så (om man nu kan räkna det till viktigt) eller jag typ stora frågor. Jag kommer ihåg en speciell gång..då argumenterade dem i cirka 45 min om att en höna som är vit kan eller inte kan få ett brunt ägg. Nej, jag skojjar inte!! Och alltid är dem på varsin sida..givetvis. Dem beter sig som barnungar och ska alltid ha rätt. Ja, det var dem middagarna det ja. Jaja jag har klarat alla andra så det är väl bara att uthärda en till I guess.