Lollo

Kanske är jag inte mer än en människa. Kanske har jag också ett stop och en hjärna som inte orkar mer. En hjärna som är så fullproppat att det blir kaos så jag tillslut inte vet vad jag gör mer. Jag insåg det igår kväll och imorse. Helt plötsligt kändes det som om jag inte kunde bromsa, höll på att köra i i en bil för jag tappade kopplingen. I går kväll gjorde jag helt fel mat när jag var medveten om vad jag egentligen skulle göra. Visste att vi skulle äta stuvade makaroner och ändå handlade jag till korvstroganoff. Du kanske inte tror att det är så svårt, alla kan göra fel. Visst det kan dem men detta var något annat. Höll även på att backa på en kundvagn med en unge i. Jag tittade mig omkring och började backa, jag såg inte dem förrän dem var en centimeter från bilen och jag fick tvärbromsa. Visst, ibland ser man inte men min hjärna e fan inte med mig. Jag blev rädd för mig själv, grät en stund, torkade tårarna och körde sedan vidare. Jag e gjord av stål och härdad. Jag klarar mig själv och jag kan göra allt. Men vem har sagt att det är fel att be om hjälp? Mycket kan man klara själv men det går till en gräns.

Det är inte tiden som har betydelse, hur länge det har varit spelar inte så stor roll

Det som spelar roll är känslorna och hur förhållandet är

Aldrig har jag känt så här, aldrig har det känts så rätt som det gör med dig

Åh, vad jag tycker om dig