Jag har blivit en riktig pratkvarn. Det kan dem som har hört mig intyga.
Nu sitter jag på jobbet igen. Ja, ni vet vilket av dem. För tillfället har jag tre jobb och det är jag glad för. Tre helt olika jobb vilket gör att jag får variation i det jag gör och det behöver jag. Känner att alla går bra ihopa också. Låter väl bra? Jepp, för det gjorde det. För några månader sedan när jag berättade för några att jag hade tre jobb (jepp, jag hade det ett tag innan också) så fick jag en elak kommentar som löd "Ja, så går det ju när man inte har ett heltidsjobb" och attityden var verkligen nedsättande mot mig. Då tog det hårt och jag blev faktiskt ledsen. Men nu struntar jag fullständigt i det. Varför brydde jag mig vad personen tyckte egentligen? Jag är en kämpe. Jag jobbar och jobbar för att kunna behålla mina hästar och för att kunna åka bil dit jag behöver åka. Och om jag ska vara ärligt tycker jag det är riktigt grymt att ha så många jobb. När jag hör om någon som har många jobb tänker jag alltid "Wow, hur orkar han/hon? Men vad roligt. Han/hon måste vara en abitiös människa" Och exakt denna tanken ska jag börja tänka om mig själv nu. Jag är en ambitös männsika. Det jag måste lära mig är att jag inte kan vara överallt hela tiden utan också att kunna ta det lugnt och kunna säga nej utan att få dåligt samvete. Att ibland behöver man vara ledig och inte göra någonting och känna att stressen rinner av en för en stund för att sedan kunna ta nya tag. Alla behöver vi lära oss olika saker och det behöver jag lära mig.
