Lollo

Ibland måste man stanna upp. Stanna upp och andas. Inte bara andas utan för en sekund också släppa alla sina tankar och känslor. Att bara känna att man finns och lever. Jag tror det är viktigt. Jag är en sådan människa som tar på mig hundra saker och har hundra olika tankar och känslor som jag går och bär på. Och ibland blir det bara för mycket. Då kan det vara skönt och släppa allting och känna att man inte kommer ramla. Det finns några att luta sig på. Man behöver inte gömma allting inom sig och bara bära med sig det. Man kan släppa taget och ändå känna sig hel. Ja, ibland behöver vi alla det. Man kan vara tuff och stark och endå få släppa en tår. Ibland behövs det.

Idag har jag städat lite och hittat tre av mina koftor, ett par skor, en klänning och den käre pannlampan som har varit försvunnen sedan evigheter. Nu fattas det bara en kofta! Och det är en ny kofta så jag vill verkligen hitta den. Jag har letat i bilen, i det som var min hästgarderob innan, i mitt rum och under sängen. Men jag hittar den inte. Igår var jag av med min sminkväska och jag kunde börja gråta eller svära över det. Letade i bilen, i mitt rum och i min väskan. Puts väck. Den låg under en säng. Jahapp. "Den som letar han finner" brukar det väl heta? Jag är mycket tveksam om detta budskap måste jag säga.