Lollo

Jag är stolt. Riktigt stolt. Över mig själv. Det är en av dem få gångerna jag faktiskt är det så låt mig vara det, tack. I helgen hoppade jag en bana på 1,20 med Flisa. Jag kan knappt förstå det själv. Vissa hinder kändes riktigt riktigt bra och andra lite mindre bra. Vi kom runt och jag är så himla glad. Efter min skada trodde jag aldrig att jag skulle komma tillbaka, för er som minns slutade jag ju till och med ett tag, men här är jag nu. Starkare än någonsin. För ett och ett halvt år sedan när jag precis hade börjat hoppa Flisa så grät jag på varje lektion och var livrädd för att hoppa 50 cm och tyckte hon drog iväg med mig coh kände att jag tappade all kontroll. Idag är vi laddade och hoppar höjder jag aldrig hade vågat drömma om och det går riktigt bra! Ja, jag är glad.

Jag är även stolt att jag vågade. Vågade börja älska på nytt. Jag kan tala om att efter alla gånger mitt hjärta brustit i tusen bitar och efter alla miljoner tårar så trodde jag inte jag skulle våga. Våga släppa in någon så nära in på livet igen. Jag byggde upp en mur för att skydda mig själv. Idag är jag världens lyckligaste tjej som har världens bästa pojkvän, Ralph. Han är mitt hjärta och jag älskar honom.

Min häst Alpha. Jag sparade ihop till henne helt själv, jag betalar allting helt själv och jag håller på att rida in henne helt själv. Vem hade kunnat tro det bara för ett år sedan? Att jag skulle sitta här idag och ha en alldeles egen häst. Ja, inte var det jag i alla fall. Det var den tredje saken jag är stolt över mig själv för.

Idag har jag en stolt dag då jag tänker bära huvudet högt och tänka på det jag har lyckats med. Tänka på att jag inte är så tokig trots allt och att jag också kan. JAG KAN JAG KAN JAG KAN!


Tack mina underbara vänner för att ni alltid finns där och stöttar mig, utan er hade jag aldrig kommit såhär långt<3