Lollo

Dagens inlägg ska handla om det här med självkänsla och utseende. "Alla" tar upp det och nu känner jag att nu vill även jag göra min röst hörd. Först tänkte jag ta upp detta med dålig hy. Jag är en av dem alla som har det. Hejja mig! Eller inte det nej. I vilket fall så får jag väldigt lätt finnar och det är inte det att jag får en utan jag får MÅNGA. I flera år har jag mått väldigt dåligt över det och det var som värst när jag gick i högstadiet och jag tyckte att jag var den mest finniga personen som fanns (vilket inte var fallet men ni vet, man är alltid värst själv). Nu flera år senare kan jag titta mig själv i spegeln och fortfarande se finnar som poppar upp. Men vet ni vad? Jag är precis samma männsika för det. Även om jag har tusen finnar i mitt ansikte så förändras jag inte som person. Och man kan täcka väldigt mycket med smink om man inte vill lysa rött.

En annan sak är att förstå hur många det är som inte har felfri hy. Man är absolut så långt ifrån ensam man kan vara med det. Jag kommer så väl ihåg en gång när min mycket kära vän Sarah en gång hade en finne. Då gick det uppför mig att "What? Kan en så vacker männsika också ha finnar?" och jag tycker hon är precis lika vacker ändå. För mig är Sarah en av dem vackraste människorna jag känner och det slog mig verkligen att man kan vara vacker ändå, trots att man har en finne eller två. Sen har ju hur många kändisar som helst problem med hyn. Det kan tyckas orättvist att dem kan få hjälp med det för dem har hur mycket pengar som helst. Men det spelar ingen roll. Dem har OCKSÅ problem med hyn. Som sagt man är inte ensam. Och man kan vara älskad ändå, trots sina finnar. Innan var det obegripligt för mig att förstå. Nu kan jag inte förstå att jag tänkte så. Tänk så mycket klokare man blir.