Lollo

Något som jag har tänkt på väldigt mycket och som stör mig otroligt mycket handlar om detta med pengar. Enda sedan jag var liten har det alltid handlat om pengar och status. Det är inget att undanskymma med. Det är så det är. Man ska vara bäst, man ska ha mest pengar, vara smartast och ha flest vänner. Då uppnår man den statusen i samhället där folk ser upp till en. Den som alla vill vara men vet att dem inte kan vara. Vilken makt det måste vara.

När jag gick i högstadiet och man mer och mer började bry sig om utseendet så handlade det på den skolan jag gick på vad man hade på sig. Om du t.ex. hade en dyr märkeströja ex. Tiger, JL, Ralph Lauren då räknades du lite. Kände du många, då räknades du ännu mer. Var du med på dem coola festerna. Ja då, då var du en i gänget. Kunde du inte nå upp till någon av dessa kriterierna. Ja, då var du lika med noll mer eller mindre. Och detta är den brutala sanningen i denna sjuka värld.

I stallet var det likadant. Du skulle ha den bästa hästen, med den bästa utrustningen med den dyraste tränaren. Det var så det var. Det var då du räknades. Om man som tex jag var en ridskoleryttare och någon gång fick lov att passa någon av privatryttarnas hästar. För det var så det hette privatryttarna, hör bara på ordet. Så exklusivt. Så fint. Det var dem man skulle se upp till. Spelade ingen roll om du egentligen red mycket bättre eller visste mycket mer. Hade du ingen egen häst så var man inte en av dem. Åter till om man fick passa någon av dem präktiga privatryttarnas hästar. Då skulle man vara den lyckligaste eftersom du faktiskt satt på den "bästa" hästen med den "bästa" utrustningen och ägaren tränade faktiskt för den "dyraste" tränaren. Ja, då skulle man vara lycklig.

Det är dessa bilderna jag har från min ungdom. Ska du räknas överhuvudtaget ska du ha pengar, känna alla, bo i en stor villa och klä dig propert. Nu har jag lärt mig att detta är en så sjuk bild. Jag vet att mina vänner inte brydde sig om jag inte hade dem finaste kläderna eller inte var en av privatryttarna. Dem tyckte om mig ändå. Men det kändes ändå ibland som jag inte räknades. För jag hade inte allt det där man skulle ha.

Nu är jag i en helt annan miljö med helt andra människor där man får känna sig som en i gänget. Oavsett hur mycket pengar du har, om du bor i en lägenhet eller villa eller vad du har på dig. Det spelar ingen roll. Det är du som person som räknas. Om man läser det såhär i efterhand kan man tycka att det låter som en självklarhet och det mest vettiga. Tro mig så har det inte alltid varit. Snarare aldrig förrän nu.

Varför skriver jag då detta inlägg. Jo, för jag vill kunna påverka ungdomarna där ute om dem kanske ser världen som jag gjorde när jag var ung. Att det är en fel uppfattning. Om dem runt omkring dig bara bryr sig om det ytliga är deras åsikter inget att ha. Inget att bry sig om. Lätt för mig att säga tänker du säkert nu i efterhand. Men jag vet också att dem som har allt det där man ska ha. Dem mår oftast inte mycket bättre i själen än vad någon annan gör. Kanske på utsidan. Kanske. Men inte i själen.

Jag vill också tillägga detta om privatryttarna. Självklart var det inte så att alla såg ner på en. En del av dem var faktiskt mina vänner. Men jag ville påpeka själva saken. Att både i stallet och i skolan handlade det om pengar. Inte konstigt att man fick en förvrängd världsbild. Eller är den så förvrängd egentligen? Vem är det som bestämmer om man räknas eller inte? Jo, det är bara du själv som kan bestämma det. Det är du själv som bestämmer om du tycker att du gör det eller inte. Jag gör det. Enda ut i fingertopparna. Det gör säkert du med.