Dear diary
Under många år skrev jag dagbok. Jag skrev om hur livet var och hur jag kände för stunden, gårdagen och inför framtiden. Många sidor bestod av tankar och känslor som behövde komma ut. Och få komma ut i skrivande text var mitt bästa sätt. Nu har jag inte skrivit dagbok på kanske två år och ibland undrar jag för mig själv varför? Varför gör jag inte det när jag mådde så bra av det? När texten var nedskriven så fanns den där i boken. Inget som behövde finnas kvar i hjärnan, det fanns ju i boken nu. Men jag tror jag har blivit rädd. Rädd för att någon ska läsa mina innersta tankar och känslor. Tänk om någon skulle läsa det, det är ju som att läsa mig rakt in i hjärtat. Läskigt, riktigt läskigt. Nej, det vill jag inte. Kanske kan jag börja skriva igen och bränna upp böckerna när jag känner att jag inte behöver dem mer. När jag är stark nog att släppa det. En gång läste jag igenom alla böckerna, den var en tuff kamp. Ville bara slänga iväg dem och aldrig mer öppna dem. Men jag tog mig igenom det. Jo, jag tror att jag ska bränna dem. Bränna dem i elden. Mina innersta tankar och känslor.
Kommentarer
Trackback