Att inte känna
Att inte känns alls istället för att känna något. Någonting alls. Känslorna har stängts av och det känns blankt. Jag kan prata om det och rycka på axlarna. Jag är ledsen då magkänslan säger att den inte är där det sitter. Jag hoppas innerligt att jag har så fel men jag orkar inte känna efter om jag inte skulle ha fel. Att ta en sak i taget, är något av det värsta jag vet. Helst vill jag ligga två steg före och ta tio steg framåt men så funkar det inte. Man kan inte bara hoppa över en månad eller två utan man måste ta sig igenom dem. Man måste på något obegripligt sätt vänta. Den här ständiga bedrövliga väntan.
Kommentarer
Trackback