Lollo

Tårarna rinner sakta ned för kinden, jag vet att något fortfarande är fel. Fel. Jag försöker kämpa, försöker att hålla ljuset uppe. Ljuset i mörkret. Men sanningen är att jag har blivit mörkrädd. De som ska hjälpa, de som är kunniga inom ämnet, som man ger hela sitt förtroende till, de har vitt skilda åsikter och teorier. Själv står man förlamad på samma ställe. Efter många, många olika åsikter är jag mer förvirrad än när jag började. Det är obehagligt hur deras kunskap, eller okunskap?, sätter sina spår. Men det värsta är när de inte lyssnar, lyssnar på en när man har varit med från början. Från start. Och den som lyssnade gjorde det tuffaste uttalandet. Uttalandet som fick tiden att stå stilla. Stilla och se de senaste åren passera i revy. Men efter det kom hoppet tillbaka. Hoppet om att det kommer att bli bra. Hoppet finns där. Men jag måste hitta någon som lyssnar, lyssnar på min historia. Lyssnar på min känsla. Känslan om att det är något som inte stämmer. Inte stämmer alls.